Nu börjar den här schlagersäsongen lida mot sitt slut (eller åtminstone en paus fram till dess att Eurovision Song Contest tar vid i maj) och det har blivit dags för mig att sätta punkt. Det här är mitt sista inlägg och det är inte utan att det kommer att kännas tomt när det väl är över.
Jag slutar med flaggan i topp och gläds över att responsen från er läsare har varit så stor. Det har varit ett sant nöje att skriva Festivalbloggen och jag bär med mig många fina minnen som jag sent kommer att glömma. Bland annat att jag har träffat vänner för livet i Sophia, Erik och Glitter-Stefan. Att jag har fått möjligheten att bevaka Sveriges största nöjessatsning ännu en gång. Och inte minst alla er läsare som har följt mig under den här perioden. Utan er så vore jag ingenting. Ett stort tack också till alla sponsorer som skänkt fantastiska festivalpriser.
Om jag återvänder hit, till Sony Ericsson, får framtiden utvisa. En sak är i alla fall säker: att jag mer än gärna återkommer.
Jag säger som jag brukar inte adjö utan på återseende.
Det finns minst en sak med Malena som fascinerar mig. Hur i helsike hon kan få fram ljud trots att hon är helt still med munnen. Förstår ni? Det är magiskt. Och hennes och Fredrik Kempes "La Voix" är absolut värd en finalplats i semifinalen i Eurovision Song Contest den 12 maj. Malena går ut som nummer fem och hittills har inget svenskt bidrag någonsin missat finalen.
Tänk vad tiden går snabbt. Förra lördagen stod jag i ett kokande hett och schlagerfjolligt Globen. I kväll sitter jag, om allt går som planerat, bänkad framför dokusåpornas dokusåpa: "Robinson", som jag hela våren har gått och längtat efter. Som den tävlingsmänniska jag är sökte jag själv till programmet, men kom så klart och tråkigt nog inte med. Jag hoppas dock att jag får möjligheten till andra spännande och äventyliga utmaningar framöver. Om inte så kan jag gotta mig i och nöja mig med att hela livet är en utmaning, för så är det. En riktig dokusåpa.
Här hör vi sluttonerna av operapopen "La Voix"...
...här syns en förvånad men stolt Malena Ernman...
...och här presskonferensen efter programmets slut.
Trots att Sarah Dawn Finer fick tävla i Melodifestivalen tre veckor i rad (Malmö, Norrköping och Stockholm) så tog all schlager inte kål på henne. Nej, tvärtom. Hon glittrade som en sann stjärna, när hon på efterfesten framförde bidraget "Moving on" ännu en gång.
Utanför Ericsson Globe för exakt en vecka sedan möttes jag av ett gäng tjejer i rosa t-shirts med trycket ”Go Agnes Go”. De delade ut flyers med samma text och en bild på en träningsklädd schlagerfinalist. Först nu förstår jag att det var en reklamkupp för sportjätten Nike. I Metro och i flera andra medier har jag under veckan kunnat se annonser med exakt samma träningsklädda Agnes på bild men med texten ”Go Women Go – Vem sida står du på?”. Av kampanjen att döma vill de få alla schlagertokiga att springa till sportaffären för att hitta rätt kläder och skor till hårdträningen inför beach 09. Eller har jag fel? Då står jag hellre på Måns sida och tar en Zemmelgod gräddbakelse till. Haha.
Årets gladaste tvåa blev tre på efterfesten. Caroline af Ugglas fick nämligen hjälp med sången och koreografin av sina två, minst sagt oblyga, döttrar. Det skulle inte förvåna mig om det blir något stort av dem.
Nu äntligen har jag fått ordning på mobilen och kan lägga upp filmer igen. Här kommer, om än lite sent, filmen från Måns Zelmerlöw signering i Globen Shopping.
Känsliga tittare varnas för starka, framförallt kvinnliga, skrik.
En av Sveriges mest erfarna och dedikerade schlagerbloggare. Johan kommer att skriva om allt från hur artisterna bor till vad som händer bakom kulisserna.
Det blir avslöjande intervjuer, tävlingar, skvaller och den mest närgångna bloggen du någonsin har läst om Melodifestivalen.
Nu börjar den här schlagersäsongen lida mot sitt slut (eller åtminstone en paus fram till dess att Eurovision Song Contest tar vid i maj) och det har blivit dags för mig att sätta punkt. Det här är mitt sista inlägg och det är inte utan att det kommer att kännas tomt när det väl är över.
